Jag heter Jennifer och skapar all min keramik för hand hemma i Kumla. Jag är fyrabarnsmamma och arbetar inom socialt arbete, så livet är ofta intensivt och fullt av ansvar, människor och känslor. Keramiken blev därför något helt annat för mig. Något långsamt. Något där jag får använda händerna, fokusera på en sak i taget och bara vara i processen en stund.

När jag började med keramik hade jag egentligen ingen plan. Men någonstans längs vägen började det förändra mitt sätt att tänka, inte bara kring skapande utan också kring livet. Samtidigt blev jag väldigt fascinerad av rymden och universum. Av tanken på hur ofattbart små vi egentligen är i något så enormt stort. Och märkligt nog blev det en lättnad för mig.

Att förstå att jag bara är en liten del av något mycket större gjorde att jag började släppa lite på kraven jag haft på mig själv hela livet. Allt behövde inte vara perfekt hela tiden. Saker fick ta tid. Få bli fel. Få vara levande. Jag tror att mycket av det har följt med in i mitt skapande.

Jag tycker om när keramik får bära spår av människan som gjort den. Lite ojämna former, glasyrer som lever sitt eget liv och ytor som påminner om sten, planeter, galaxer och månytor. Det är det jag dras till – det råa, lugna och lite oändliga.

All min keramik skapas hemma i min källare, ofta sena kvällar när huset blivit tyst. Där nere har skapandet blivit en plats där jag får landa och påminna mig själv om att allt inte måste vara perfekt för att vara vackert.